idag är det minilördag, det firade jag med äppeljuice i matsalen. det är lov om två dagar och det ska bli skönt. jag är fullbokad hela lovet känns det som, precis som alltid. "sova kan man göra när man är gammal." nåväl, bättre fullbokad än inte bokad alls, visst? ibland säger jag en sak och menar en annan, och det är ju faktiskt ganska tragiskt. det händer ganska ofta också. nej, det är för sent för sånna här djupa saker. eller är det för tidigt? eller vad är det jag menar egentligen? äsch. jag såg förresten två filmer på jobbet idag; Råttatouile (stavning) och Kärlek på menyn. dom var bra, om någon undrade. men det var det nog inte. nu ska jag sova, det är ju trots allt en dag imorgon också. gd'night

Det här med framtiden är ju ganska intressant. Vissa vet inte var de ska bli av och andra har en utstakad plan från det ögonblick de ploppar ut från sin moder tills de tuppar av på ålderdomshemmet. En kväll efter en lång skoldag satt jag och diskuterade med mina föräldrar om var jag skulle ta vägen efter gymnasiet. Jo, men först tänkte jag ju då flytta till New York och hänga med Carrie Bradshaw ett tag och sen drar jag till Paris och spyr av alla croissanter. Min mamma och pappa tittar frågande på mig, ska inte du stanna kvar i Tomelilla? Först ville jag bara börja vrålgarva och fråga om allting står rätt till där uppe. Men sen tänkte jag, dom har ju stannat här hela livet. Dom har skaffat familj och jobb där de har bott sen de föddes. Givetvis inte på samma adress, men åtminstone i samma del av landet. Jag tänker inte sluta som mina föräldrar. Är det bara jag som har haft det som ett mantra för att överleva alla åren i skolbänken?

Jag har alltid haft drömmar, som i och försig har förändrats genom åren. När jag var väldigt liten ville jag bli frisörska, precis som alla andra flickor på dagis. Jag funderade på veterinäryrket, men insåg tillslut att jag inte fungerade så bra i närheten av blod. Det blev ingen bra ekvation helt enkelt. Ett tag gick jag och drömde om att bli djurskötare på Sea world i Orlando eftersom jag alltid älskat vattendjur. Men man blir ju lite mer realistisk genom åren och nu är det väll mest journalist jag suktar efter. Någonting inom mig skriker om att få komma ut. Lämna bakom, börja på något nytt. Någon annanstans, jag vill inte bo här. Allt här känns så välbekant, så tryggt. Jag är trött på att vara trygg. Jag vill leva det glamourösa stjärnlivet med all glans som ingår, jag vill hoppa fallskärm och slicka på randiga klubbor. Jag vill hjälpa de fattiga i Indien, jag vill ordtjafsa med en politiker och ha kuddkrig med Ola Salo. Tappar man viljan när man blir äldre? Då vill jag aldrig bli gammal. När jag blir stor ska jag bli en trettioårig bebis som fortfarande skrattar åt kiss och bajs skämt. På julafton ska jag sitta bänkad vid Kalle anka och dricka glögg tills det sprutar ur öronen. Jag ska smälla all min lön på fika och tevespel och om någon klagar skickar jag Supermario efter dem.

Egentligen så tror jag inte att så många jobbar med vad de egentligen vill när de blir äldre. Jag menar, vem går och filosoferar över livet som en busschaufför på mellanstadiet? Eller håller föredrag om hur fantastiskt roligt det skulle vara att köra sopor till tippen dag ut och dag in? Alla busschaffisar och sopgubbar ser ju praktiskt taget lika uttråkade ut som vandrande zombies, bara det att zombies inte kan köra sopbilar och bussar. Eller vem vet, det är kanske de som kallar sig busschaufförer och sopgubbar? Jag har svårt för att tro att Pamela Andersson gick runt och planerade sin porrskådiskarriär när hon gick på dagis. Jag tror faktiskt att hennes främsta förebild var Barbie och att hon fantiserade om en lika fin man som Kent, om inte ännu bättre. Vem gjorde inte det?

Framtiden är väldigt oviss, det är vi nog alla överrens om. Vi får helt enkelt se, om NY och Paris inte blir av kan jag ju alltid extraknäcka på Bo Ohlsson och börja plocka svamp. Det är väll inget fel med det... 

undrar hur långt man kan pressa sig själv, hur länge man faktiskt står ut innan det brister. och vad händer när det brister? smäller det? kollapsar man? blir man medvetslös? skrämmande, men samtidigt spännande. hur långt kan man gå innan det säger stopp? vill man ens veta? ja. och nej.

på tal om bilder, här kommer de från i fredags, då jag var i malmö med m och såg brott och straff. (bilder tagna av m)

lördagskvällen tillbringades hemma hos a & j där vi käkade falafel (sandras special) och sen gick vi på bio och såg this is england. filmen var i svartvit, men bra ändå! hoho. nåväl, nu är det söndag igen. ska ta 12 tåget till malmö för att gå en photoshop kurs med l. blir nog bra. nu ska jag hoppa in i duschen och sen käka lite frukost. ni får ursäkta det dåliga utbudet av bilder.. jag måste bli bättre på att ta med kameran. puss!

vill inte förklara, vill inte prata, vill bara sitta stilla. tyst. inget prat. tyst. lugn.

vill nog mest försvinna. iallafall just nu.

fick äntligen min kladdkaka igår, tack j! (och a såklart) har blivit många myskvällar på sistone. såväl som igår och idag. inget mig emot. men det hade suttit fint med ett tjusigt vinglas i handen på någon fancy fest. nåväl, vad är en bal på slottet.. nu ska jag sova. eller iallafall snart. puss!