Igår slog tanken mig.. är det någon som verkligen känner mig? Jag menar, känner hela mig och inte bara delar? Som ser på mig när jag är glad eller ledsen, som vet när jag behöver tröst och kramar? När jag tänker på t.ex. alla mina nya kompisar i klassen tror jag inte en enda av dom känner mig ordentligt. Dom vet inte min favoritlåt just nu, dom vet inte vilken sorts mat jag tycker om, dom vet inte vad jag tittar på tv. Detta är kanske inte så jätteviktiga saker att veta om en person, men det ingår ju i min vardag. Dom vet inte hur pass stor del drillningen är av mitt liv, hur jag faktiskt tänker på den varje dag och hur jag oftast tänker på vems skull jag drillar egentligen. Sen börjar jag sakta tänka på dom jag har kännt längst i mitt liv. Vet dom mina innersta tankar, vad mina mål är, vad jag vill få ut av livet. Vad som gör mig skräckslagen och vad som gör mig svindlande lycklig. Vet dom? Vet jag själv? Ja, jag tror åtminstone jag vet. Och jag vill att dom ska veta. Jag vill inte leva ett helt liv (okej, nu tar jag förmodligen i) utan att någon verkligen känner mig. Kanske har det att göra med att jag har svårt för att släppa in folk på hela vägen eller så är det bara så. Man känner kanske inte någon människa helt och hållet. Det kanske bara är så.