Det här med framtiden är ju ganska intressant. Vissa vet inte var de ska bli av och andra har en utstakad plan från det ögonblick de ploppar ut från sin moder tills de tuppar av på ålderdomshemmet. En kväll efter en lång skoldag satt jag och diskuterade med mina föräldrar om var jag skulle ta vägen efter gymnasiet. Jo, men först tänkte jag ju då flytta till New York och hänga med Carrie Bradshaw ett tag och sen drar jag till Paris och spyr av alla croissanter. Min mamma och pappa tittar frågande på mig, ska inte du stanna kvar i Tomelilla? Först ville jag bara börja vrålgarva och fråga om allting står rätt till där uppe. Men sen tänkte jag, dom har ju stannat här hela livet. Dom har skaffat familj och jobb där de har bott sen de föddes. Givetvis inte på samma adress, men åtminstone i samma del av landet. Jag tänker inte sluta som mina föräldrar. Är det bara jag som har haft det som ett mantra för att överleva alla åren i skolbänken?

Jag har alltid haft drömmar, som i och försig har förändrats genom åren. När jag var väldigt liten ville jag bli frisörska, precis som alla andra flickor på dagis. Jag funderade på veterinäryrket, men insåg tillslut att jag inte fungerade så bra i närheten av blod. Det blev ingen bra ekvation helt enkelt. Ett tag gick jag och drömde om att bli djurskötare på Sea world i Orlando eftersom jag alltid älskat vattendjur. Men man blir ju lite mer realistisk genom åren och nu är det väll mest journalist jag suktar efter. Någonting inom mig skriker om att få komma ut. Lämna bakom, börja på något nytt. Någon annanstans, jag vill inte bo här. Allt här känns så välbekant, så tryggt. Jag är trött på att vara trygg. Jag vill leva det glamourösa stjärnlivet med all glans som ingår, jag vill hoppa fallskärm och slicka på randiga klubbor. Jag vill hjälpa de fattiga i Indien, jag vill ordtjafsa med en politiker och ha kuddkrig med Ola Salo. Tappar man viljan när man blir äldre? Då vill jag aldrig bli gammal. När jag blir stor ska jag bli en trettioårig bebis som fortfarande skrattar åt kiss och bajs skämt. På julafton ska jag sitta bänkad vid Kalle anka och dricka glögg tills det sprutar ur öronen. Jag ska smälla all min lön på fika och tevespel och om någon klagar skickar jag Supermario efter dem.

Egentligen så tror jag inte att så många jobbar med vad de egentligen vill när de blir äldre. Jag menar, vem går och filosoferar över livet som en busschaufför på mellanstadiet? Eller håller föredrag om hur fantastiskt roligt det skulle vara att köra sopor till tippen dag ut och dag in? Alla busschaffisar och sopgubbar ser ju praktiskt taget lika uttråkade ut som vandrande zombies, bara det att zombies inte kan köra sopbilar och bussar. Eller vem vet, det är kanske de som kallar sig busschaufförer och sopgubbar? Jag har svårt för att tro att Pamela Andersson gick runt och planerade sin porrskådiskarriär när hon gick på dagis. Jag tror faktiskt att hennes främsta förebild var Barbie och att hon fantiserade om en lika fin man som Kent, om inte ännu bättre. Vem gjorde inte det?

Framtiden är väldigt oviss, det är vi nog alla överrens om. Vi får helt enkelt se, om NY och Paris inte blir av kan jag ju alltid extraknäcka på Bo Ohlsson och börja plocka svamp. Det är väll inget fel med det... 

---

första inlägget i kategorin alster. vi fick i uppgift på textkommunikationslektionen att skriva ett kåseri. jag är inte säker på om jag vet skillnaden mellan krönika och kåseri, men om ni tycker att det är överdrivet och humoristiskt så har jag lyckats någorlunda. tror jag iallafall. nåväl, jag hoppas att ni gillar den!