all tid i världen

Idag är det, i skrivande stund, 11 dagar till julafton och 18 dagar kvar av året. Redan på nyårsafton börjar vi tänka på det nya året, prata om nyårslöften och tänka att nästa år, det ska bli ett bra år. Och då har vi inte ens avslutat föregående år, innan vi skålar förväntansfulla i väntan på de färgsprakande raketerna på den svarta nattduken.


Vi går varje dag och längtar till något som komma skall. I början av veckan längtar vi till fredagen, eftersom det är då helgen invigs. På tisdagen längtar vi till onsdagen då det tv-programmet går som är så himla spännande. Varje skoldag längtar eleverna till lov, eftersom det är då man äntligen får tid för annat än läxor och alla måsten. Jag ska erkänna, jag är inte bättre själv. 50 procent i skolbänken sitter jag och drömmer mig bort till framtiden, precis som många andra i skolan. Där det borde finnas massa fysikaliska enheter, fransk grammatik och psykologiska termer inpräntade i huvudet, finns det istället massa annat. Som ett återkommande moment på de flesta lektionerna kan man se flera trötta studenter titta på klockan och sjunka ner i en djup suck, det är hur lång tid som helst till lektionen slutar. Tid, tid, tid. Undrar hur världen hade sett ut om den inte existerade. Hade vi tagit vara på våra liv mer om vi inte kunnat mäta det i sekunder?


Någon gång då och då stannar jag upp och tänker, vad är det du håller på med? Vi har all tid i världen. Vi lever i ett långt utvecklat land, vi har några av de bästa möjligheterna i världen, så varför försöker vi pressa in så mycket vi bara kan i våra scheman bara för sakens skull? Vill vi ens göra hälften av sakerna vi gör? Ställ er den frågan, och jag är nästan säker på att ingen kan svara ett ärligt ja. Vi borde ta vara på vår dyrbara tid och nyttja den åt meningsfulla saker som gör vårt liv värt att leva. Du är huvudpersonen i ditt liv, det är ditt ansvar att göra det till ett bra sådant.



denna texten har jag skickat in till YA. fjärilar i magen...

 


drömmar

Häromveckan var det öppet hus på Österportsgymnasiet i Ystad. Jag kommer ihåg när det var min tur, i nionde klass, att nervöst smyga omkring i den gigantiska (ja, den kändes så just då...) skolan och försöka känna efter vilken utbildning som var rätt för just mig. Var det samhälle-språk, för jag hade ju alltid tyckt om språk och det hade väl varit en utmaning? Eller skulle jag gå media eftersom jag alltid tyckt om att skriva? Det kändes iförsig lite synd att läsa media eftersom jag ändå tyckte om att studera, och jag hade ju hört att det inte var så seriöst studerande på medialinjen... Okej, vi kör en liten blandning. Det blev tillslut, efter många om och men, naturvetenskap med inriktning media. Och det blev ju, otroligt nog, helt rätt.


Jag kommer aldrig att glömma en diskussion jag hörde i den gigantiska byggnaden mellan två föräldrar och deras blonda dotter. Det handlade, såklart, om vilken linje dottern skulle välja och det stod ganska klart att hon skulle bli läkare när hon var färdig utbildad. Åtminstone var det valet redan gjort av hennes föräldrar. "Men om du ska bli läkare måste du gå ren natur, om du går natur med någon inriktning får du inte behörighet till de bästa utbildningarna." Hade de ens frågat vad hon ville? Hade någon frågat denna flicka vad hennes innersta drömmar handlade om? Jag undrar var hon står idag, om hon fortfarande lever efter sina föräldrars plan eller om hon har lyckats bryta sig loss och börjat drömma själv. Utan drömmar är man bara en halv person som lever ett halvt liv. Man lever inte, man andas inte. Det går bara på ren rutin. För att citera Mia Törnblom, bl.a. författare till självkänsla nu "En förutsättning för personlig utveckling och för att vi överhuvudtaget ska kunna utvecklas och nå våra mål är att vi tillåter oss att ha drömmar".


Mina föräldrar har i princip aldrig lagt sig i min skolgång - jag tror inte ens de var med på öppet hus den gången i nian. Detta har givetvis både fördelar och nackdelar, men jag har i alla fall fått välja, och det borde vara en självklarhet. Det är mitt liv och det är jag som ska utforma det efter mina val och drömmar. Carpe diem!



vad säger ni, är denna tillräckligt bra för att skicka in till en tidning?

men det blev aldrig så, varför blev det aldrig så?

vi skulle skriva poesi som shakespeare
du skulle vara romeo och jag julia
och vi skulle ha dansat just nu,
det är jag alldeles säker på

Jag ska bli en trettioårig bebis

Det här med framtiden är ju ganska intressant. Vissa vet inte var de ska bli av och andra har en utstakad plan från det ögonblick de ploppar ut från sin moder tills de tuppar av på ålderdomshemmet. En kväll efter en lång skoldag satt jag och diskuterade med mina föräldrar om var jag skulle ta vägen efter gymnasiet. Jo, men först tänkte jag ju då flytta till New York och hänga med Carrie Bradshaw ett tag och sen drar jag till Paris och spyr av alla croissanter. Min mamma och pappa tittar frågande på mig, ska inte du stanna kvar i Tomelilla? Först ville jag bara börja vrålgarva och fråga om allting står rätt till där uppe. Men sen tänkte jag, dom har ju stannat här hela livet. Dom har skaffat familj och jobb där de har bott sen de föddes. Givetvis inte på samma adress, men åtminstone i samma del av landet. Jag tänker inte sluta som mina föräldrar. Är det bara jag som har haft det som ett mantra för att överleva alla åren i skolbänken?


Jag har alltid haft drömmar, som i och försig har förändrats genom åren. När jag var väldigt liten ville jag bli frisörska, precis som alla andra flickor på dagis. Jag funderade på veterinäryrket, men insåg tillslut att jag inte fungerade så bra i närheten av blod. Det blev ingen bra ekvation helt enkelt. Ett tag gick jag och drömde om att bli djurskötare på Sea world i Orlando eftersom jag alltid älskat vattendjur. Men man blir ju lite mer realistisk genom åren och nu är det väll mest journalist jag suktar efter. Någonting inom mig skriker om att få komma ut. Lämna bakom, börja på något nytt. Någon annanstans, jag vill inte bo här. Allt här känns så välbekant, så tryggt. Jag är trött på att vara trygg. Jag vill leva det glamourösa stjärnlivet med all glans som ingår, jag vill hoppa fallskärm och slicka på randiga klubbor. Jag vill hjälpa de fattiga i Indien, jag vill ordtjafsa med en politiker och ha kuddkrig med Ola Salo. Tappar man viljan när man blir äldre? Då vill jag aldrig bli gammal. När jag blir stor ska jag bli en trettioårig bebis som fortfarande skrattar åt kiss och bajs skämt. På julafton ska jag sitta bänkad vid Kalle anka och dricka glögg tills det sprutar ur öronen. Jag ska smälla all min lön på fika och tevespel och om någon klagar skickar jag Supermario efter dem.


Egentligen så tror jag inte att så många jobbar med vad de egentligen vill när de blir äldre. Jag menar, vem går och filosoferar över livet som en busschaufför på mellanstadiet? Eller håller föredrag om hur fantastiskt roligt det skulle vara att köra sopor till tippen dag ut och dag in? Alla busschaffisar och sopgubbar ser ju praktiskt taget lika uttråkade ut som vandrande zombies, bara det att zombies inte kan köra sopbilar och bussar. Eller vem vet, det är kanske de som kallar sig busschaufförer och sopgubbar? Jag har svårt för att tro att Pamela Andersson gick runt och planerade sin porrskådiskarriär när hon gick på dagis. Jag tror faktiskt att hennes främsta förebild var Barbie och att hon fantiserade om en lika fin man som Kent, om inte ännu bättre. Vem gjorde inte det?


Framtiden är väldigt oviss, det är vi nog alla överrens om. Vi får helt enkelt se, om NY och Paris inte blir av kan jag ju alltid extraknäcka på Bo Ohlsson och börja plocka svamp. Det är väll inget fel med det... 




första inlägget i kategorin alster. vi fick i uppgift på textkommunikationslektionen att skriva ett kåseri. jag är inte säker på om jag vet skillnaden mellan krönika och kåseri, men om ni tycker att det är överdrivet och humoristiskt så har jag lyckats någorlunda. tror jag iallafall. nåväl, jag hoppas att ni gillar den!

ny kategori

dags för en ny kategori  - alster. där kommer jag publicera en del alster jag skriver i skolan och även på fritiden. enjoy!