Jag kallar det för mod

Publicerad i YA den 5 februari 2008



På den senaste tiden har jag funderat en hel del på mod. Vad är mod? Det är nog orimligt att definiera. Finns det en definition på modiga människor? Det tror jag inte att det finns, det heller. Jag tror att vi alla har olika föreställningar om vad mod och modiga människor är, att det kan vara allt ifrån superstjärnor till våra bästa kompisar. Det kan vara vem som helst, egentligen.


Jag kallar det för mod när en äldre dam hälsar på mig, när vi aldrig tidigare har träffats. Att skratta hjärtligt åt sig själv när man har gjort något pinsamt. När en tjej i tonåren vågar gå på bio ensam, utan en rädsla över vad folk skulle tycka. Jag kallar det för mod när man vågar testa nya saker, som aldrig förr har prövats på. Risken och tanken på att misslyckas faller i skuggan för modet, som fyller hela själen och får en att utvecklas. Jag kallar det för mod att be om hjälp, även om det går emot normen. För sanningen är den att vi inte klarar oss ensamma. Vi behöver hjälp, vare sig vi vill be om den eller inte. Men att ta av sig Jantes landslagströja, och inse att vi behöver andra människor för att orka, det är mod. Min definition av mod.


Vi behöver stryka alla föreställningar om att modiga människor bär en skinande rustning med ett svärd i handen eller flyger uppe bland molnen med blanka trikåer. Generationerna under oss växer upp med en förtrollande bild över hur den idealiska människan ska se ut, som är mil ifrån den riktiga sanningen. Det vi borde lära våra barn och småsyskon glöms ofta bort, det finns inte med i våra tankar. Vi måste lära dem, och oss själva, att alla kan vara modiga, men att det inte betyder att man nödvändigtvis måste rädda jorden från att gå under. Det räcker länge med att det är stort för en själv.


Drömmarna är vårt syre

Publicerad i YA den 18 januari 2008




För några månader sedan var det öppet hus på Österportsgymnasiet i Ystad och nu är det dags att välja vilken linje man vill söka till. Jag kommer ihåg när det var min tur, i nionde klass, att nervöst smyga omkring i den gigantiska (ja, den kändes så just då...) skolan och försöka känna efter vilken utbildning som var rätt för just mig. Var det samhälle-språk, för jag hade ju alltid tyckt om språk och det hade väl varit en utmaning? Eller skulle jag gå media eftersom jag alltid tyckt om att skriva? Det kändes iförsig lite synd att läsa media eftersom jag ändå tyckte om att studera, och jag hade ju hört att det inte var så seriöst studerande på medialinjen... Okej, vi kör en liten blandning. Det blev tillslut, efter många om och men, naturvetenskap med inriktning media. Och det blev ju, otroligt nog, helt rätt.


Jag kommer aldrig att glömma en diskussion jag hörde i den enorma byggnaden mellan två föräldrar och deras blonda dotter. Det handlade, såklart, om vilken linje dottern skulle välja och det stod redan ganska klart att hon skulle bli läkare när hon var färdig utbildad. Åtminstone var det valet redan gjort av hennes föräldrar. "Men om du ska bli läkare måste du gå ren natur, om du går natur med någon inriktning får du inte behörighet till de bästa utbildningarna." Hade de ens frågat vad hon ville? Hade någon frågat denna flicka vad hennes innersta drömmar handlade om? Jag undrar var hon står idag, om hon fortfarande lever efter sina föräldrars plan eller om hon har lyckats bryta sig loss och börjat drömma själv. Utan drömmar är man bara en halv person som lever ett halvt liv. Man lever inte, man andas inte. Det går bara på ren rutin. För att citera Mia Törnblom, bl.a. författare till självkänsla nu: "En förutsättning för personlig utveckling och för att vi överhuvudtaget ska kunna utvecklas och nå våra mål är att vi tillåter oss att ha drömmar".


Mina föräldrar har i princip aldrig lagt sig i min skolgång - jag tror inte ens de var med på öppet hus den gången i nian. Detta har givetvis både fördelar och nackdelar, men jag har i alla fall fått välja, och det borde vara en självklarhet. Det är mitt liv och det är jag som ska utforma det efter mina val och drömmar, precis som Ni bör göra. Carpe diem - fånga dagen!


Musiken är min drog

Publicerad i YA den 7 januari 2008



Det händer ofta att jag ändrar åsikt om saker och ting. En dag kan jag tycka att skolan är guds gåva till människan, en annan dag vill jag bara springa därifrån. Ibland tycker jag om kanelknäckemackor, ibland inte. Saken är den, att det beror väldigt mycket på vilket humör jag är på. Något jag däremot tycker om, hur jag än mår, är musiken. Det kvittar om jag har haft världens sämsta dag eller om jag svävar på moln, det finns alltid någon musik som passar in på mitt sinnestillstånd.

Just nu sitter jag och lyssnar på Jocke Berg's ljuva stämma i högtalarna. Minnen blixtrar till från den 6 december då jag och några tusen till var på Olympen i Lund för att se vårt älskade band Kent. Det kunde inte bli annat än perfekt med ett fullsatt Olympen, en spektakulär ljusshow som lös starkare än solen och månen tillsammans och en avslutning i ett feberrus till tonerna av Mannen i den vita hatten (16 år senare) och ett regn av konfetti i guld. Någonstans mitt i konserten spelade de En timme en minut och just där, ville jag stanna för evigt.

Musiken har i alla tider fört människor samman från världens alla hörn och kanter. Jorden runt dansar sig ungdomar svettiga på dansgolv just nu, i detta ögonblick. Miljontals män och kvinnor klappar händerna på konserter till stjärnor som är både kända och hittills okända. Musiken ger en samhörighet, tröst, lycka, mod och hopp. Framförallt hopp. Jag kan känna så otroligt mycket under en låt, under endast tre minuter kan jag känna tusen olika saker. Det kan göra så ont i hjärtat att jag faktiskt tror att det håller på att gå i sönder. Jag kan känna igen mig så mycket i låttexter att det blir läskigt. Mitt hjärtas dagbok får plötsligt melodier och jag sitter där förundrad över hur musiker lyckas gång på gång. Jag behöver ingen amfetamin, kokain eller något annat för att få mitt rus. Musiken är min drog.

krönikor

för er som inte läser YA (lokaltidning på österlen, skåne) kommer jag publicera krönikorna även här på bloggen samma dag som de kommer ut i tidningen. är det en bra idé? snart kommer dagens krönika upp. puss!